TOR: Into the deep unknown

Förord

Barden ställde sig upp vid lägerelden. Han fuktade sin strupe med lite honungsvin för att komma i stämning. Han hade fångat barnens uppmärksamhet, men de vuxna i karavanen hade inte slutat prata. Han harklade sig lite extra ljudligt för att de skulle ta notis. Men en av harklingarna gick över till en hostning och han strupe blev ondsint torr och stickig. Det var tur att karaffen inte var tom, än. Men hans trick hade lyckats. Han hade uppmärksamheten han sökte och han tog till orda.

- Sätt er ner vänner, bekanta, långväga gäster och prinsar och prinsessor. Jag skall berätta för er om det som är glömt. Det som inte tecknats ner av de rika konungar som segrat. Det som aldrig uppdagats. En berättelse om de som gjorde skillnad. En sann berättelse om blod och död. En berättelse om vänskap och mod, alver och dvärgar och människor. En berättelse som till vissa delar inte utspelade sig så långt från den stig vi nu färdas på. Jag skall berätta för er om det som skedde här i skogarna långt innan Frodo och Aragorn lämnade Riftedal för att förstöra Härskarringen och en gång för alla få Ondskan att lämna Midgård. Det är en historia ni alla känner till. Men få känner till vad som skedde innan.

Det hela började i den fria staden Esgaroth. För er som inte haft ynnesten att få besöka Sjöstaden så ådrog detta sig ett par år efter att staden byggts upp igen efter Smaugs besinningslösa förstörelse. Men staden hade börjat byggas upp igen i all sin prakt med delar av skatterna som beslagtagits när Smaug väl betvingats av Bard. Framtidstron hade fått sig en törn när Sjöstadens mästare tre år tidigare hade drabbats av Drakens sjuka och stulit med sig guldet som staden fått av Bard. Men mästaren hade övergivits av sina följeslagare och dött i ödemarken. Framtidstron var på uppgång eftersom handeln genom Mörkerveden – ja det var det de kallade Gröna skogen på den tiden – hade åter börjat löpa. Handelsmän som befolkningen i Sjöstaden är var inte sena att utnyttja detta.

Som en händelse så möttes denna dag ett antal gamla vänner. Fast det är egentligen fel att kalla dem gamla, för de var fortfarande knappt torra bakom öronen.Vid bågmännens gilleshall som då låg vid bron som band samman Sjöstaden med fastlandet pågick det en skyttetävling där de bästa bågskyttarna i omnejden tampades. En av dessa var en lång och vän alv med silvergrått hår. Missta er inte vänner! En alvs hår är inte som oss människors. Den här alven var fortfarande ung för att vara alv. Det gick inte så bra för den här alven i tävlingen men han påhejades glatt av en vän som stod vid sidan.

Pojken som glatt höll på sin vän var en skogsman från Vildmarken. Vid sin sida hade han en liten hundvalp som gläfste av förtjusning till allt som dess husse gjorde. Så som små valpar gör.

De båda vännerna hade inte sett att en bit bort stod tre andra gamla bekanta och skrev efter dem. Men deras rop dränktes i uppsluppenheten från resten av besökarna som jublade och skrattade åt bågskyttarnas missar och träffar.

Av de tre var det en som stod ut tydligt. En pojke med korpsvart hår. Han rörde sig som en aristokrat och tydligt väl omhändertagen, men fortfarande lite tafatt. Till höger om honom stod en annan pojke. Uppenbart inte lika väl omhändertagen men ändå inte vanvårdad. Hade man kunnat gå närmare hade man sett att han hade händer som en byråkrat. Mynt och pennor flöt smidigt genom fingrarna och det var han som hela tiden visste vem som ledde skyttetävlingen. Han som visste att Alven inte skulle vinna, trots att hans vänner fortfarande hoppades. Till vänster om ädlingen stod den tredje av pojkarna. Trots att han var klädd i arbetarkläder var det något nobelt över honom. Han rörde sig fortfarande med en överlägsen självklarhet. De runt omkring honom som ibland fick för sig att trycka till honom för att få en bättre plats till spektaklet ångrade sig snabbt när han vände sig om.

Över bron från fastlandet kom två hobbitar tassandes med sina håriga fötter. En av dem hoppade och skuttade fram när han upptäckte att det pågick något spännande vid gilleshallen. Den andra var mer surmulen och försökte förgäves tända en pipa med tobak, men han fick aldrig riktigt rätt på tändstålet. Men till och med den bistra av dem unnade sig ett leende när han från håll såg sina gamla bekanta, eller så kanske det var för att han till slut fick fyr på sin pipa.

Barden stannade för en stund upp och utvärderade åhörarna kring elden. Han brukade göra bättre ifrån sig, men han hade fortfarande deras uppmärksamhet. Han tittade djupt ner i vinkruset han hade i sin hand. Det var misstänkt tomt. Han såg ytterst förorättad ut och snabbt hade ett av barnen vid elden sprungit och hämtat ett nytt. Barden fnäppte upp korken med ett glatt leende.

- Mina vänner. Ni har bara hört början på en fantastisk historia. Slå er till ro och spetsa öronen. Ni kommer inte vilja sova i natt, eller våga. Ett lurigt leende spreds över hans läppar och han fortsatte sin berättelse om de osannolika vännerna.

View

I'm sorry, but we no longer support this web browser. Please upgrade your browser or install Chrome or Firefox to enjoy the full functionality of this site.